Igår somnade vår älskade hund in, 14,5 år gammal. En självklar del av familjen och en självklar del av mig själv. Oerhört saknad av oss alla redan nu och jag håller på att gå sönder.
Jag är ju egentligen inte klar med den första kategorin, kläder, i min KonMari-process, men igår kväll när vi kom hem från djursjukhuset med hans tomma koppel i handen kände jag ett stort behov av att rensa alla hundgrejer på en gång. Det har hunnit bli många sådana på 14 år, för jag insåg också igår att vi aldrig har slängt något. Inget alls.
Det vi ville behålla och som skänker glädje när vi ser på det har vi lagt i en låda och tagit upp på vinden. Den är liten, för det var bara hans första och sista halsband och koppel och kroken som de brukade hänga på, samt örngottet till hans kudde som han brukade ha huvudet på när han sov. Och så kommer vi att spara hans stamtavla och köpekontrakt när vi kommer till kategorin papper, för de hittade vi inte igår.
Resten slängdes, det gör bara ont att se - nu och säkert även med tiden när den här första, starka sorgen har lagt sig. Idag åker allt till tippen och kanske låter det märkligt, men det känns som en stor lättnad att bli av med det.
Jag föredrar att ha kvar minnet av honom i mitt hjärta och i form av tusen och åter tusen bilder i datorn, mobiler och album än i saker, med de undantag jag nyss nämnde.
Det blev en annorlunda natt och tidig morgon för vi har gått omkring och gråtit och rensat hela tiden, och dessutom hade jag tidigare när jag tänkt på det här ögonblicket aldrig kunnat föreställa mig att det första jag skulle vilja göra var just detta.
Konstigt nog får det mig att känna mig lite bättre och jag slipper att påminnas om det ofattbara i att han inte finns längre varje gång jag ser någon av hans saker som tills alldeles nyss fanns överallt i hela huset.
Aldrig tidigare har det känts så tydligt som det gör idag att det för mig faktiskt är en terapi att bli av med det förflutna och bara behålla det som skänker glädje.